Paper Gangsta

Som jag brukar säga till min lillprins, mammor kan också bli ledsna.
Just i den meningen är det oftast när han slåss (vilket inte alls händer ofta, ungen är faktiskt 2 & ½ år) och tror att mamman är någon slags boxningspåse.

Det barnet inte behöver veta är att mamman hela tiden går runt med ont i hjärtat, och att minsta lilla får den där förbannade hamstern i magen att börja gnaga.
Och det spelar liksom absolut ingen roll, tydligen, med vad man försöker ersätta med. Fina pojkar, underbara vänner & en kärleksfull familj.
Likfan vill hamstern bara boa ner sig i lever och gallblåsa och vad som nu finns därinne i magen, för att när det minst passar dyka upp igen.

Den där jävla hamstern får mig att känna mig dålig, misslyckad, värdelös.
Att jag inte kunde hålla ihop en familj. Det är väl lätt som en plätt? Eller?
Jag kan inte ge det enda som faktiskt på riktigt i evighet betyder världen för mig, en trygghet i en kärleksfull familj. Inte med mamma pappa barn iallafall.

Någon gång lär man sig kanske att leva med det.
Och någon gång hoppas jag att barnet säger till mig att han inte alls tog skada av att slussas runt som ett visningsföremål under sin barndom.

Ikväll gråter jag en skvätt, för att sen tvinga undan hamstern för ett tag.
På söndagmorgon ska jag hämta älsklingsungen, för då är det betessläpp för kossorna på en gård här i närheten.
Sen ska jag tillbringa en vecka att pussa, krama och busa.
Och ge honom den familjen jag kan ge, en familj med mamma, mostrar, morbror & en mormor&morfar som älskar honom mest av allt.
(några tårar får bli gläjdetårar ikväll, för oavsett vad så har jag världens finaste unge.
Som säger " ä de min mamma?" när pappan ringer för att fråga om något. Världens finaste unge som får telefonen och säger "hej min mamma! ja vill komma te dej!". Världens finaste unge, är min unge!)